Det är ju nästan lite komiskt hur människor dömmer än för utseénde, för vad dom tror och hur dom gör en till huvudpersonen i deras liv,typ. jag menar. vem lägger ner energi på att hata, kalla en saker bakom ryggen, hitta på saker, och allt möjligt om man inte är något som existerar i deras värld,något dom vill bli av med?något dom ser som ett hot? jag menar. man kan ju se sånna människor som ser helt hemska ut,som man nästan skrattar lite åt men som man sen inte snackar något om,varför? för man bryr sig inte. det är inte äns bekymmer. Men när man hakar upp sig på en människa, när det alltid ska vara snack om den personen,när man ska prata med sina vänner om hur ful den är och hur pinsam den är osv, det är då det är skillnad. då bryr man sig, och man är helt enkelt avundsjuk om man då dömmer faktiskt. undra hur många som vill va huvudpersonen i någon annans "film" ( liv ) egentligen, och varför. jag antar att det är för att man helt enkelt inte är nöjd med sitt egna liv, med sitt egna utséende,med sina egna beslut och vad man själv är med om i livet. jag antar att man dömmer någon som man egentligen nästan ser upp till,någon som har kommit så mycket länge i livet än en själv.

Jag kommer ihåg för några år sedan, jag mådde verkligen jätte dåligt över mitt utséende, jag hatade att jag alltid skrattade vid fel tillfälle och att jag alltid var den som drog åt mig så mycket uppmärksamhet,utan att jag egentligen ville. Så fort jag såg någon smal person som jag tyckte va fin, tillexempel mischa barton i o.c. så var jag den personen som tränade till jag spydde, och som nästan svälte mig själv. har aldrig varigt den som ätit mycket,snarare tvärt om. gått hos psykologer där dom har försökt få mig att se en annan bild av mig själv,och försökt insé att jag duger som jag är. Sen tog en person mitt liv med storm (menar INTE danny) och jag kände mig plötsligt vacker,duglig och helt perfekt,iallafall när jag var med den. Men när jag märkte hur vi gled mer och mer ifrån varandra så började jag istället se mig själv ful igen, och jag kunde inte se mig själv i spegeln längre. Jag har aldrig varit en tjej som är lång,smal,vacker och aldrig haft det där perfekta utseéndet som folk skulle vilja ha. inte som jag själv trivdes i heller. Men ju mer jag lät det gå, ju mer jag insåg hur mycket jag hatade mig själv så lärde danny mig att se det på ett annat håll, jag blir vell inte finare om jag bara går o gömmer mig? varför inte låta min insida utstråla det fina istället? han har även gett mig de lilla självförtroendet som alltid kommer finnas inom mig. hur ful jag än är,så vet jag vad han har sagt om mig och när en person man ser upp till så mycket säger någonting så förändrar det allting.

Jag har inte valt att se ut som jag gör, Du har inte valt att se ut som du gör. Vi ser bara ut som vi gör,och det får vi enkelt leva med allihopa. men tänk på att inte trycka ner någon annan, för det gör ondare än vad man någonsin förstår. Dömm inte någon som du inte känner, varken för dens personlighet,utséende eller något annat. det finns så mycket i en människa, mer än folk kan se om man inte ger de chansen. och ingen är perfekt. inte du,inte jag. det finns saker som alla vill ändra på, men varför ödsla sin tid på det,när man kan göra så mycket annat? Det här är det livet vi lever, Acceptera det. bry dig inte om hur andra är, utan tänk istället på hur du är, och förbättra det som du känner att du behöver med dig själv.  Sluta upp med allt skitsnack! För vem fan är du att dömma hur man ska va ? du blir ine finare eller en bättre  människa av att snacka om någon annan, eller till någon.. tyvärr

i am what i am, and that's all i can be.
love.